Ernst Brunners Carolus Rex - en granskning

Home
Introduktion
Lilla kungen : 7-55
Den smorde : 56-103
Rustningar : 104-129
Seland : 130-143
Narva : 144-193
Duna : 194-208
Warschau : 209-236
Kliszow : 237-248
Krakow : 249-257
Thorn : 258-287
Volafaltet : 288-305
Lemberg : 306-317
Massakreringar 1704 : 318-325
Ravitz : 326-336
Grodno : 337-349
Massakreringar 1706 : 350-357
Sachsen : 358-372
Kejsaren av Storskandinavien : 373-393
Uppbrottet 1707 : 394-408
Massakreringar_svalt : 409-425
Holowczyn : 426-438
Severien : 439-460
Veprik : 461-484
Massakreringar 1709 : 485-497
Pultava : 498-540
Saracenska heden : 541-564
Bender : 565-599
Prut : 600-617
Kalabaliken : 618-673
Demotika : 674-700
Stralsund : 701-729
Norska falttaget : 730-757
Lund : 758-782
Fredriksten : 783-807
Avslutande betraktelser

 

Kapitel 17 : Sachsen

 

"- Mitt mål med den här boken är att den blir läst, att den får människor att samlas i Kungsträdgården. Någon lägger ett rep runt halsen på statyn av Karl XII. Folk hjälps åt att dra ner den på backen och ge sig på belätet med hammare och släggor." (Ernst Brunner om den planerade nya boken. Intervju i Norrköpings Tidningar 6/11 2002)

"- Litteraturen kring Karl XII är rik men så förljugen att jag tappade hakan när jag började läsa." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003)

"Tänker du låta Karl XII ångra sina gärningar? - Nej. Han levde ju i tron att han var utvald och den nya Kristus." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003)

"Ernst Brunner har grävt fram sanningen om hjältekungen. I 300 år har mumien vilat i sarkofagen i Riddarholmskyrkan. Först nu vågar Ernst Brunner skaka liv i vår grymmaste kung.  - Karl XII själv hade älskat min bok, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005)

"Frågan är snarare om svenskarna är redo för sanningen om hjältekungen efter 300 år. ­ Vi kräver att andra ska göra upp med sin historia men är inte mogna själva. Kanske vill vi ändå nå en historisk nollpunkt. Många läsare kommer först ruska på huvudet och sedan bli förtvivlade och inse att Brunner inte är ute i ogjort väder. Dessa fakta går inte att motbevisa, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005)

"För att hitta den sanna Karl har han grottat ned sig i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga biblioteket. Jobbat mer som historiker än författare." (Aftonbladet 24/7 2005)

"Sedan har jag varit ohyggligt noggrann i min forskning – ingen ska kunna slå mig på fingrarna när det gäller fakta om Karl XII." (Ernst Brunner i Populär historia 2005:7)

"I sin bok berättar han äntligen sanningen om Karl XII - en kung med låg empati och opassande sätt, dumdristig och rutinbunden och som
troligen led av Aspergers syndrom. - Nu måste svensk historieskrivning revideras." (Ernst Brunner i Dagens Nyheter 5/9 2005)

"Den senaste boken ”Carolus Rex” är den tjugoandra. Det är en mastig sak på 808 sidor, som tog honom nio månader att skriva. Forskningen som ledde fram till boken tog honom tre år.
– Det finns några hyllmeter om Karl den tolfte om vi säger så. Jag har grävt i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga Biblioteket." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"I boken har Ernst Brunner gått tillbaka till ursprungskällor från människor i Karl den tolftes närhet.
– Det vi ska komma ihåg är att mycket av det som är skrivet om Karl den tolfte bygger på myter, eller har kontrollerats av Karl den tolfte själv. Jag har gått djupare och läst hemliga, personliga skrifter. Mina språkkunskaper har också gjort att jag har kunnat se vad som har skrivits om honom i Ryssland och Polen, vilket har givit mig en kontinental bild av Karl den tolfte." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"Det är viktigt att påpeka att mina källor är personer i Karl den tolftes samtid. Jag har bara utgått från vad källorna visar. Gillar man inte det ska man vara arg på källorna, inte Ernst Brunner." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"Det här är ju inga andrahandsuppgifter som jag jobbar med... Det är alltså inte senare forsknings slutsatser." (Ernst Brunner under seminariet Karl XII:s liv & död på Bok & bibliotek 29/9 2005)

"Naturligtvis har jag läst historikerna, men jag valde att också gå till deras källor. Ögonvittnena har varit allra viktigast. Jag skulle klara en doktorsdisputation på mina kunskaper." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)

"Han säger sig 'inte ha väntat sig ett så fånigt' inlägg i efterdebatten som det från historikern Peter Englund. - Han känner det väl som att han numera inte sitter lika säkert på tronen som den i Sverige som vet mest om Karl XII." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)

"Och e' de så att man upprörs över den bild som boken presenterar då skall man inte bli sur på Brunner, för då måste man bli sur på källorna. Jag har varit källorna trogen." (Ernst Brunner i SVT:s Debatt 29/11 2005)

"Man har skrivit tämligen uppdiktade reportage om hur jag skulle ha hotats av högerextrema grupper. Man har velat få det att framstå som att den här boken är så kontroversiell. Men de allra flesta har varit jättelyckliga när de har hört att jag har gjort det här. T. ex. Armémuseum som själva har hyst samma tankar och arrangerat utställningar där Karl XII uppvisats ungefär som i min bok. Jag har också fått positiva samtal och brev från historiker och historiskt intresserade människor." (Ernst Brunner i Månadens boknytt 2005:12)

"Det fanns mycket skrivet om Karl XII, men samtidigt ingenting alls, det skrivna var tillrättalagt. (Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006)

"Myter är svårast att ta död på. De som hyllar Karl XII inser nu att bilden av honom kommer att förändras genom min bok. Detta upprör dem, även om de ser att min bok håller för en vetenskaplig prövning. Just nu kan jag mest i landet om Karl XII och det är svårt för somliga att acceptera." (Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006).

"- Det finns mängder av dokument som ger en annan bild av Karl XII än den som vi svenskar är vana vid. Man undrar varför andra historiker har utelämnat dem, säger Ernst Brunner." (Gefle Dagblad 12/3 2006).

"Jag har använt samma källor som alla andra forskare men kanske hittat saker som de inte funnit eftersom jag kan läsa medeltidstyska. Även polska och ryska går bra, sa Ernst Brunner över en kopp kaffe." (Bärgslagsbladet 19/6 2006)

 

Värt att lägga märke till

 

Av egendomligheter värda att notera märks på sidan 358 hur Arvid Horn sänds hem till Stockholm fast han vid det laget redan befinner sig där. På sidan finns en uppgift om 72 döda närkingska dragoner, en egendomlighet då det ju inte fanns något närkingskt dragonregemente. På sidan 367 har Brunner ur Axel Strindbergs Bondenöd och stormaktsdröm snappat upp fragment av historier som inte hade något med Karl XII att göra, bland annat rörande en jättetand som diskuterades i det s.k. Bokwettsgillet den 28 juli 1721 - en tidpunkt då Karl XII av uppenbara orsaker var förhindrad att intressera sig för dylikt. Förklaringen till att Brunner förlägger tandhistorien till 1706 är att Strindberg nämner den i anslutning till att han berättar om Körning och då ger ett årtal. På samma sida har Brunner också dribblat bort sig i kronologin när det gäller greve Czobors örfil. På sidan 368 påstår han sedan att kejsaren höll Czobor fängslad i Stettin, en egendomlig plats för en kejserlig fånge då ju Stettin tillhörde Sverige.

På sidan 369 har vi så något som Brunner har gjort ett mycket stort nummer av i olika sammanhang, bland annat i TV. Han påstår således att det av Swartz i Altranstädt målade porträttet på kungens befallning försågs med en storvulen inskription. I verkligheten tillkom inskriptionen långt efter kungens död. På samma sida finns en av allt att döma fullt avsiktlig förvanskning, Brunner målar upp en scen med en Messiasfantiserande Karl XII som samtalar med den senare orientresenären Michael Eneman - flera månader innan denne ankom till kungens högkvarter. På sidan 370 hängs det borgare i en sachsisk stad - som av allt att döma inte ens existerade. En stad som dessutom mycket lämpligt sägs ha burit namnet "Friedenhof", d.v.s. begravningsplats.

På sidan 370-371 återfinns en av mina absoluta favoriter, en lång utläggning om Viborgs belägring och en där boende gummas märkliga dröm följs av: "Medan detta hände i Riga"!

 

Genomgången

 

Sidan 358: Kungen genomför en stor promotion i juli 1706. Skickar hem bl.a. Horn.  

Horn fick sin fullmakt redan den 27 december 1705 och svor rådseden i Stockholm den 18 maj 1706, se Grauers, S., Arvid Bernhard Horn. - Göteborg, 1920. - S. 120 f.  När det sedan gäller masspromotionen så utfärdades ett betydande antal av fullmakterna den 10-12 juni 1706. Många av de övriga tycks ha antedaterats, t.ex. har Stenbocks generalsfullmakt daterats till den 27 december 1705.

Sidan 358: Stenbock ska hemsändas som generalguvernör över Skåne.

Stenbocks titel var "guvernör", inte generalguvernör, se t.ex. Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM.

Sidan 359: Kungen kommer på snabbvisit till Rehnsköld, byter några ord med honom och rider sedan tillbaka igen.  

Lyth nämner visiten i sin dagbok och säger att kungen kom den 26 juli och reste bort igen påföljande dag.  

Sidan 359: 60 dragoner rapporteras nedgjorda till sista man. En illa blesserad löjtnant återkommer.  

Detta med 60 dragoner finns hos Adlerfelt, s. 316, men avser en styrka tillhörande Meijerfelts avdelning och ledd av en kapten. Den illa blesserade löjtnanten kommer in på ett annat ställe (s. 318).  

Sidan 360: Löjtnanten med 40 man överfalls.  

Detta finns också hos Adlerfelt, men på sidan 318.  

Sidan 360: Löjtnanten har sett 72 döda dragoner, alla närkingar att döma av klädseln.  

Något närkingskt dragonregemente fanns inte, så det är svårt att veta var detta kommer ifrån.  

Sidan 360: Kronoarmén kommer samman med fältmarskalk Rehnskölds armé i Piontek den 6/8 1706.  

"Kronoarmén" är en konstig term och illa vald med tanke på förekomsten av en polsk "kronarmé".  

Sidan 360: Kungen ankommer till  Piontek 6/8 1706. Karl XII beslutar efter ett krigsråd att gå in i Sachsen.  

Olof Hermelin skrev den 8 augusti till Samuel Barck, se Olof Hermelins brev till Samuel Barck, s. 81 f.  Då stod högkvarteret ännu två mil från Rehnsköld, i Strickow. Hermelin berättar att Rehnsköld anförtrott honom att marschen nu bär åt Sachsen. Ännu den 10 var Hermelin i Strickow och visste då fortfarande inte säkert vart man skulle gå härnäst, eftersom Karl XII höll beslutet "dölgt". Med tanke på att Piper och Hermelin arbetade så nära tillsammans är det svårt att tro att Hermelin skulle ha varit ovetande om Piper verkligen hade deltagit i ett avgörande krigsråd.  

Brunners version är Fryxells, se (1856), del 21, s. 307.  

Sidan 361: En drucken småländsk korpral hädar. Piper ingriper. 

Detta är en historia ur Frans G. Bengtssons Karl XII:s levnad, som denne i sin tur har hämtat från Bielkes memoarer. Frans G. Bengtsson förlägger dock händelsen till tiden före marschen mot väster, alltså medan man ännu var i Volhynien.  

Sedan är förstås idén att Piper ville hämnas Brunners egen. 

Sidan 362: Protestanterna i Schlesien välkomnar Karl XII.

Brunner (2005), s. 362 Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 308
"Dock väntade mig på den schlesiska sidan ingen fiende. Där väntade en jublande folkmängd som var traktens evangelisk-lutherska innevånare vilka lidit svårt under sin katolska landsherre och kejsaren i Wien. "På andra, på schlesiska sidan, väntade honom en stor folkmängd. Den bestod af traktens evangeliskt-lutherska innevånare, hvilka utstått mycket samvetstvång af sin katholska landsherre, den österrikiska kejsaren.
De väntade nu hjälp och frihet. De väntade nu hjelp och frihet
Jag var deras hjältekonung och skulle likt Gustav Adolf frälsa dem från påvelärans tvång. genom Karl den tolfte, såsom de af förfädren hört, att en annan svensk hjeltekonung hade för nära hundra år sedan från påfvelärans tvång frälsat andra tyska protestanter.
På den strand jag red, kommen ur vattnet, omgavs jag likt en Kristus av stora skaror under böner och tårar. I och med detsamma konungen red upp ur vattnet, omgåfvo de honom i stora flockar under böner och tårar, lyckönskningar och välsignelser.
En gråhårsman trängde sig fram, fattade med ena handen mitt betsel, med andra stigbygeln. I synnerhet bemärktes en gammal gråhårsman, som trängde sig fram och fattade med ena handen konungens betsel, med den andra dess stigbygel.
På frågan vad han ville svarades: Hvad vill du? frågade Karl. Gubben svarade:
'Gud vare med eder, låte våra tårar gälla hos eder, frälsen oss!' Gud vare med eder och blifve med eder, och låte våra tårar gälla hos eder! Tänker icke blott på eder sjelf, utan ock på oss, olyckliga menniskor; och när tillfälle blir, så frälsen oss från det samvetsförtryck, vi lida.
Jag svarade: 'Ja.' Konungen svarade jakande.
Han upprepade sin bön. Gubben upprepade dock sin bön, och ehuru konungen upprepade sitt ja, gaf sig bedjaren likväl icke tillfreds, förr än Karl räckte honom handen och sade:
Jag räckte honom handen och sade: 'Du kan med Guds hjälp fast förlita dig på det löfte jag nu givit!' " du kan med Guds hjelp fast förlita dig på det löfte, jag nu gifvit."

Sidan 362: Karl XII skyndar med god stridstukt mot Sachsen.

Brunner (2005), s. 362 Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 308 f.
"Härpå skyndade jag med god stridstukt mot Augusts arvland Sachsen..." "Karl skyndade ock genom trakten så fort och med så god krigstukt som möjligt."

Som ordet "stridstukt" saknas i SAOB (http://g3.spraakdata.gu.se/saob/ ) utgår jag ifrån att det har skett ett misstag.

Sidan 363: Sachsiska förhandlarna erbjuder svenska landvinningar.  

Man ser här tydligt beroendet av Fryxell. Brunner skriver: "Man erbjöd tyska landvinningar till förstorandet av Bremen. Jag svarade på latin: 'Memini me esse Alexandrum non mercatorum'". Fryxell berättar: "En sägen är, att man sökte beveka Karl genom anbud af några tyska landvinningar till förstorandet af Bremen men att han skall hafva svarat: 'Memini me esse Alexandrum, non mercatorum'." 

Citatet återfinns i Jöran Nordbergs Anmärkningar och anges där vara fällt i samband med förhandlingarna med kejsaren, se Carlson, E., Sveriges historia under konungarne af pfalziska huset. D. VIII. - Stockholm, 1910. - S. 71.

Sidan 364: Görtz utkommenderas med 950 hästar och 500 valaker, nedgör hela sachsiska arriärgardet i Thüringerwald. Görtz medtar och visar upp en död rysk överste.  

Adlerfeld säger på s. 325 att Görtz kommenderades ut med några hundra hästar någonstans i trakten av Schönberg i Schlesien alldeles i slutet av augusti. Sedan nämns att kungen 7-8 september skickade ut 900 hästar och 500 valocher, vilka marscherade mot Weissenfels där man råkade i strid och översten för valakerna stupade. Om det är denne överste Brunner syftar på handlar det förstås om en överste i svensk tjänst, inte en ryss.  

Sidan 365: Kungen inspekterar slagfältet vid Lützen, visas runt av två borgare vars fäder deltagit i slaget.  

Av ordalydelsen att döma är historien hämtad från Karl XII:s levnad. Borgarnas fäder sägs där dock inte ha deltagit, bara ha fört berättelser vidare. 

Brunner (2005), s. 365 Bengtsson, Frans G., Karl XII:s levnad : till uttåget ur Sachsen. - Stockholm, 1935. - S. 424 Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 330
"I väntan på ett avgörande i Dresden tog jag från Altranstädt med Lille Prinsen, Rehnsköld, Nieroth och andra ur sviten för att bese slagfältet vid Lützen. "Utan att försumma någon tid red han följande dag, samman med prins Max, Rehnsköld, Nieroth och andra ur sviten, till den plats i närheten som intresserade honom mest: slagfältet vid Lützen. "Kort efter ankomsten till Altranstädt, red han en dag ut till Lützen för att bese slagfältet och den plats, der hans store företrädare, den lutherske troshjelten Gustaf Adolf fallit. Karl hade förut noga studerat sig in i förhållandet och kunde nu för åtföljande herrar, Rehnskiöld, Nieroth och Lilla Prinsen,
I staden fanns ännu vid liv två borgare vars fäder deltagit i drabbningen. Två gamla borgare i staden uppletades, som efter sina fäder väl kände till traditionerna rörande slaget där,  
Dessa uppletades och fick i många timmar leda mig runt och svara på hundrade frågor. och kungen visade sig outtröttlig i att utfråga dem och sätta sig in i slagfältets minsta detaljer.  
Mina medtagna generaler häpnade över min kunskap i ämnet, ty jag kunde skildra slagets förlopp i detalj samt namnge regementena efter deras plats i slagordningen." Han tog därpå ur sitt säkra minne fram vad han en gång läst i ämnet och skildrade för sitt sällskap slagets förlopp samt uppräknade de deltagande regementena efter deras plats i slagordningen." utvisa, hvar tropparna stått, och hur hvarje rörelse blifvit utförd."

Sidan 366: I Paris har just utgivits ett magnifikt biografiskt lexikon där Karl XII givits 30 spalter.  

Detta var en ny upplaga av Le Grand dictionnaire historique, ou le Mélange curieux de l'histoire sacrée et profane..., som dock utgavs först 1707. Här tycks Brunner fortfarande vara kvar på i september 1706.  

Sidan 367: Antikvitetskollegium berättar om en märklig samling som överlämnats av junker Per Körning.  

Detta är en ren omöjlighet, eftersom de aldrig fick samlingen. Körning hade överlämnat ett brev av Sten Sture d.ä och i det sammanhanget utlovat allehanda andra märkliga ting. När Peringsköld den 28 april 1706 skulle inspektera den kista vari dessa fynd förvarades visade den sig dock innehålla mer triviala ting, vilket meddelades rådet i en skrivelse ett par dagar senare vari P. yrkade på rättslig undersökning för att utröna om det, som Körning hävdade, hade varit tjuvar i farten. Rådet fanns dock saken vara av föga intresse, se Klemming, G. E., Ur en antecknares samlingar, s. 21 ff.  

Varifrån jättars lårben, hörntänder och annat kommer ifrån vågar jag inte ens gissa. Det låter helt plausibelt i de flesta delar, utom när det gäller att hörntanden skulle ha skickats till kungen. Och lite skeptisk blir jag allt till lårmätningen. 

Det visar sig att Brunner har lånat underlaget från Axel Strindbergs Bondenöd och stormaktsdröm (Stockholm, 1937). Tyvärr saknar Strindbergs bok noter, men genom visst detektivarbete har jag kommit fram till att jättetanden från Järlåsa omnämns i Bokwetts gillets protokoll för den 28 juli 1721, se Henrik Schücks utgåva av protokollen. En diskussion från 1721 har förstås inte något med Karl XII att göra. Hur det förhåller sig med lårbenet vet jag ännu inte.  

Sidan 367: Kungen konverserar grevinnan Piper och man kommer in på den Strahlenheimska örfilen.  

Det här inte helt lätt att begripa var i tiden vi här befinner oss. På sidan 366 är det i varje fall "medio september" och på sidan 369 är det den 30 september (1706). Det får väl alltså antas att konversationen äger rum mellan dessa datum. Då kan man först göra observationen att den här behandlade örfilen utdelades väsentligt senare. Norbert Conrads anger i Die durchführung der Altranstädter Konvention in Schlesien 1707-1709 att det var den 7 mars 1707, vilket rimligen bör översättas till svensk stil och bli den 25 februari.  

Karl XII har alltså här visat prov på en remarkabel förmåga att förutse kommande händelser, en talang som tydligen grevinnan Piper också hade. Det man förstås kan fundera över är kungens synbara ointresse för att förhindra örfilens utdelande och om detta ska tolkas som att han önskade en konflikt med kejsaren. Att utreda detta hade säkert Harald Hjärne kallat "en uppgift för svensk hävdaforskning".  

Dessutom synes det mig vara högst tveksamt om grevinnan Piper vid den här tiden ännu anlänt till Altranstädt. Hon reste i varje fall hem den 19 augusti 1707, se Olsson, S., Olof Hermelin, s. 581. 

Därutöver förefaller det nog vara så att även örfilens orsak är felaktigt skildrad, det som orsakade den var ingen utebliven skål utan antagonistens antydan om att Karl XII var en orosstiftare. Ja, kammarherren hette förstås Max Adam von Czobor, om man ska vara riktigt petig, och var ungrare. 

Sidan 368: Karl XII kräver Czobor utlämnad och kejsaren håller honom fången i Stettin. 

Nu låg ju dock Stettin i den svenska provinsen Pommern och att Czobor hölls fången där berodde på att han slutligen blev utlämnad. Han släpptes dock efter ett par månader, se Conrads s. 11.

Karl XII är alltså även här "före sin tid", Czobor utlämnades först sommaren 1707. Min hypotes är att denna plötsligt uppdykande kronologiska sillsallat beror på att Adlerfelts skildring avslutas i december 1706, om man följer den svenska utgåvan. Vilket jag misstänker att Brunner gjort.  

Sidan 368: Fru Piper studerar hängningar, bl.a. av en prästson.  

Den som såg prästsonen var Uppsalastudenten Anders Alstrin, vars vittnesmål använts bl.a. av Frans G. Bengtsson.  

Sidan 368: Kungen hänger en dragon.  

Historien återges av Frans G. Bengtsson, fast där utan den kungliga snaromläggningen och den målande beskrivningen av knektens dödskamp.  

Sidan 369: Stöld av filmjölk. 

Kungens soldater hade aldrig varit bortskämda med "mjuk justice", skriver Frans G. Bengtsson som nämner också denna händelse. Och krigsartiklarna var väldigt stränga, i artikel 101 står t.ex. att den som med våld det ringaste tager straffas med döden.  

Sidan 369: Över kungens skuldra ska ditskrivas ”Carl XII, Werldens hjelte”.  

Det är en text som ditsatts senare enligt Quennerstedt, A., Ur Carl XII:s lefnad, del 1, bildförteckningen. Percy Elfstrand skriver i artikeln Karolinsk ikonografi (Karolinska förbundets årsbok 1945) att ”Werldens hjelte” lagts till av ”en långt senare tid” (s. 165). Det hela tål att undersökas, men man kan notera att detta porträtt, nu på Gripsholm, är en ganska anspråkslös midjebild. På andra av Swartz vid samma tid framställda porträtt, betydligt magnifikare i utförande, finns ingen motsvarande inskription. Se t.ex. det porträtt som finns på omslaget till Bengt Liljegrens biografi över Karl XII. 

Enligt Sixten Strömboms introduktion till Karl XII-porträtten i band 3 till Index över svenska porträtt 1500-1850, s. 366 är ”Werldens hjelte” ditmålat ca 1800. En datering som onekligen gör det föga sannolikt att Karl XII själv hade något med saken att göra.  

Quennerstedt har i sina anmärkningar till Hummerhielms dagbok angivit att Karl XII satt för Swartz den 27 juli 1707, se Karolinska krigares dagböcker X, s. 37.

Detta med "Werldens hjelte" har Brunner till och med använt som rubrik för föredrag om Karl XII - paradoxalt då texten enligt expertisen målats dit flera decennier efter Karl XII:s död.

Sidan 369: Eneman anländer (30/9 1706?). Tillträder som hovpredikant under sen höst. 

Eneman reste till Tyskland i juni 1706 och begav sig först till universitetet i Greifswald där han stannade i sju månader. i Början av mars 1707 reste han över Stettin, Berlin och Wittenberg till Leipzig, se Callmer, C., In Orientem, s. 23. Där blev han, efter en provpredikan, den 26 juni utnämnd till hov- och fältkonsistorienotarie.  

Uppenbart är att Eneman inte kom i september 1706 utan först flera månader senare, varför scenen är omöjlig. Han blev följaktligen heller inte utnämnd till hovpredikant vid den aktuella tiden. Kungens Messiasfantasier etc. är förstås också rena och skära fantasier av samma slag.  

Sidan 370: Det anländer stora mängder rekryter till Pommern, armén utökas till 44 500 man. Detta betalas av krigsgärder satta till 1/2 miljon écus i månaden, med pungslående ökade till det dubbla.  

Som t.ex. Sture Waller visat i en uppsats i Karolinska förbundets årsbok 1957 är detta en helt felaktig siffra. I själva verket nådde 1706 och 1707 års rekryter armén först i slutet av 1707, i något fall till och med så sent som i början av 1708. Inför uppbrottet ur Sachsen beräknar Waller att armén var ca 26 000 man stark. Att Karl XII skulle ha räknat i écus är naturligtvis också högst bisarrt, detta måste vara en uppgift ur något franskt diplomatbrev. Dessutom torde det vara så, som Grauers visat, att äldre uppgifter om hur stora summor som uttogs ur Sachsen är starkt överdrivna.  

Sidan 370: Kungen låter bränna staden Friedenhof och hänga 30 invånare.  

Fryxell nämner en dylik aktion mot staden "Duisbronn", en uppgift han funnit i ett franskt diplomatbrev av den 12 januari 1707. Fast Fryxell tvivlar, något Duisbronn lyckades han nämligen inte hitta. Jag har något av samma problem med "Friedenhof".  

Sidan 370-371: Den gamla gummans syn och Viborgs belägring. 

Historien är ur Fryxell (1856), del 22, s. 52 f. Egendomligt (?) nog såg gumman dock i Fryxells version, hämtad från ett brev i Palmsköldska samlingen, en gråhårig man. Man behöver nog inte vara Einstein för att räkna ut vem Brunners yngling i blå rock med ryttarstövlar ska vara... 

Sidan 371: Medan detta hände i Riga hade kommissarie Pfingsten rest till August.

Detta ska väl ändå vara "Viborg"? Historien om gummans syn ska ju utspela sig i Viborg.

Korrekturläsningen tycks inte ha varit den bästa.

Sidan 371: Om folket sjunger psalmen: "Till dig av hjärtans grund, i nöden ropar jag" ska Gud åter ge de svenska vapnen sin välsignelse.

Denna psalm hade nr 100 i 1695 års psalmbok, men inleddes då: "Til tigh af hiertans grunde, I min nödh ropar jagh", se Den svenska psalmboken 1695 : 1697 års koralbok. - Stockholm, 1985. - S. 201. Den här angivna inledningen fick den i 1819 års psalmbok. Orsaken till Brunners lilla miss är att han hämtat historien från Fryxell - som vanligt.

Sidan 371: Karl XII skickar brev till generalmajor Mardefelt.

Denne hade dock redan blivit utnämnd till general. Fullmakten är daterad den 5 januari 1706, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM, friherrliga ätten Marderfelt, tabell 4. Befordringen tillkännagavs samtidigt med en mängd andra, i juni 1706. För detta, se Adlerfelt s. 315. Möjligen handlar det om en antedatering.

Sidan 371: Pfingsten sammanträffar med August i Petrikau.

Detta med person- och ortnamn är ingen lätt sak, ska man följa bruket i samtida svenska dagböcker och relationer eller är det nutida namnformer som ska gälla? Orten heter i alla fall numera "Piotrków".

Sidan 371: Mensjikov yrkar ivrigt på att man ska krossa den svenska styrkan.

Enligt Jan Wimmers artikel om slaget, publicerad i Um die polnische Krone. - Berlin, 1962, var det framför allt Adam Sieniawski, Stanislaw Rzewuski och den polske generalen Brandt som talade för en framryckning mot den svenska styrkan medan Mensjikov i varje fall inledningsvis ska ha önskat att ta en längre rast i Piotrków.

Sidan 372: Slaget vid Kalisz, 2 500 svenskar stupar.  

Det Fryxell säger är att 2 500 man förlorades totalt, alltså inklusive fångar. Einar Carlson anger i Sveriges historia under Karl den tolftes regering, del 3, s. 15 de stupade till ca 700 och fångarna till 2 000 + "några hundra". Marderfelt förfogade, enligt egen uppgift, över ca 4 000 man den 1 oktober 1706, se Carlson, not 24. Drygt 500 bröt sig ut under Krassows ledning. Mer exakta uppgift finns i överstelöjtnanten Nils Gyllenstiernas berättelse, han anger svenskarnas antal till 4 358 man. Är Gyllenstiernas och Marderfelts uppgifter korrekta finns det alltså inte utrymme för 2 500 stupade svenskar. 

Sidan 372: Överste Gustav Horn anför Skånska rytteriet.

Föga förvånande är detta Fryxells uttryck:

Brunner (2005), s. 372 Fryxell, A., Berättelser ur svenska historien. D. 21. Stockholm, 1856. - S. 317.
"Överste Gustav Horn, anförande Skånska rytteriet, kämpade tappert med tre kulor i kroppen." "Serdeles utmärkte sig skånska rytteriet under öfverste Gustaf Horn, hvilken med tre kulor i kroppen likväl i spetsen för sina bussar fortsatte striden."

Problemet här är ju att det i svenska armén fanns tre beridna regementen från Skåne: Norra Skånska kavalleriregementet, Södra Skånska kavalleriregementet och Skånska stånddragonregementet. Horn anförde förstnämnda förband, det enda av de tre som deltog i striden.

Sidan 372: Kungen funderar över vad han skulle kunna bygga med detta 2 500 man starka "människotegel".  

Naturligtvis helt bisarrt, men säkert ditsatt i syfte att styrka tesen att Karl XII var ett monster.

 

(Under arbete)

© Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se

Senast uppdaterad: 2006-09-10